Jag är så sjukt trött hela tiden, Jag går runt och väntar och längtar på att något ska hända, men det gör det ju för fan aldrig.. Och det är inte mitt fel, and I know it. Jag vill bara ha känslan att ibland vara behövd och saknad - är det fel? Denna dag har fått mig att fundera.. Och just denna sak har jag många gånger tänkt på! Så det är inget nytt, och jag kommer troligtvis aldrig någonsin göra något åt denna känsla, jag är låst i en annans trygghet. En trygghet jag ytterst sällan fått känna på. Men man kanske ska låta det vara så som det alltid har varit och leva med det som det är för tillfället. Men jag ska väl inte klaga, jag har mer än vad många andra. Så.. Vi lägger det åt sidan (för tillfället, det var iaf skönt att skriva av sig) I'll be seeing you