Jag kom på mig själv alldeles nyss att stå och kolla ut genom fönstret,
detta är ovanligt då jag har en sorts fobi för att kolla ut genom fönstret,
speciellt då det är mörkt ute - får för mig att det ska komma fram något hemskt
och idag gjorde det också det på något vis.
Det kom fram en otäck liten känsla inuti mig som kallas ensamhet.

Så jag stod där vid fönstret och kikade ut i min ensamhet och funderade.
Förr tänkte jag mycket på ensamheten,idag när jag tänker på det så funderar jag ofta på hur ensamhet påverkar oss som individer.
Jag tror inte det är bra att känna sig ensam för länge. För blir det en vana så vänjer man sig tillslut och då blir det svårt att släppa in andra att komma ur ensamheten och kanske bilda en tvåsamhet. 
hur ja än tänker på ensamhet så bringar det mig starka känslor.

Fast dom känslorna i kroppen så såg jag det fina som finns utanför fönstret,
det är december månad, det är frost och kyla och även då man tycker att det kan vara himla jobbigt så är det väldigt väldigt vackert ute just nu.
och då tänkte jag något som jag väldigt sällan tänker eller säger till mig själv.
Jag är vacker!
på alla möjliga sätt.

*Rebecca